Predikan i Fagerås 9/1 2011

1:a söndagen efter trettondagen

Ev årg. 3

Mark 1:9-11

Jesu dop

Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. 

När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. 

Och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

När Jesus döps får han höra rösten, får höra att han är älskad, utvald – blir bekräftad.

Bekräftelse – så viktig för ett barns utveckling. På nyår träffade jag lilla Amanda, 4 år, som är adopterad från Kina. 

Hennes mamma Anna berättade att hon är så tacksam till fostermamman som Amanda hade i Kina under nästan två år, 

en fostermamma som låtit lilla Amanda knyta an, bekräftat henne. Har man inte fått bekräftelsen som barn så är det inte kört, 

det går att reparera. Men det kan vara väldigt tufft, vi behöver grundtryggheten, bekräftelsen redan tidigt.

Vuxna har också behov av bekräftelse – det är viktigt att vi ger uppmuntrande kommentarer, visar att vi ser, älskar. Nicka, hälsa, 

ge komplimanger – hur vi nu gör det - det är bekräftelse, det stärker oss! Och vi behöver bekräftelse av Gud – precis som Jesus fick. 

Olika kristna traditioner har olika förväntan på bekräftelse av den Heliga Anden. Missionskyrkofolk ofta mer stillsamma förväntningar, 

kanske Pingstkyrkofolk häftigare. Men Anden finns, vill beröra, bekräfta.

Det är stort att också Jesus verkar ha behövt den bekräftelsen, få höra att han är älskad, utvald, uppleva Anden. 

Sen är han redo för sitt uppdrag – och det börjar med en tid i öknen. Så bra att han hade med sig den bekräftelsen då, för att orka. 

Dopet – en rörelse som ger hopp. Ner i vattnet, ner i lidandet och döden – och upp igen till liv. Kanske det hjälpte Jesus när det var riktigt tufft. 

Det är inte kört under vattnet – rörelsen fortsätter.

Jag ser också Jesu dop som en port in i hans uppdrag, hans kallelse, nu börjar en ny tid.

Jesus går före oss i dopet. Vi döps inte med samma dop som Jesus – vi döps till Jesu död och uppståndelse. Men Jesus visar vägen, går före oss. 

Det är en bra pedagogik! Några år senare uppmanar han lärjungarna att döpa. Vårt dop har med Jesu dop att göra.

I ett annat evangelium kan vi läsa att Johannes backar, att han inte tycker att han är värdig att döpa Jesus, inte ens värdig att knyta hans skosnören. 

Men Jesus vill döpas av Johannes, vill överlåta sig till honom, till vattnet, till Gud. Överlåtelse är att i tro och tillit låta sig omslutas av vattnet, 

släppa taget om den trygghet man skapat själv, låta sig bäras, ledas av en annan människa. Låta sig beröras av vattnet, urelementet, fostervattnet, 

grunden för livet som funnits sedan världen skapades. Det är att bli ett med ekosystemen, med skapelsen som vi aldrig kan leva utan. 

Vi hör ihop, allt hör ihop. Där överlåtelse sker där är Anden närvarande.

Då hörs rösten! I berättelserna kommer rösten utifrån, från himlen. Vi tänker nog snarare att rösten kommer inifrån. När vi överlåter oss i stillhet, l

åter våra egna röster tystna och öppnar oss för Anden, då hörs rösten. Då viskar det i oss. Det kan ske i den ordlösa bönen, när vi läser Bibeln. 

I ett möte med en annans ansikte eller i skogens sus. Överallt finns Närvaron. Att överlåta sig kräver mod, vi får släppa taget och då kan vi höra tilltalet: du är älskad, du är behövd!

Jesus gick in i sitt uppdrag, fick en start på nåt nytt. Det är ett nytt år – jag bläddrar i min almanacka och undrar hur året kommer att bli. 

Jag har förväntningar på mig själv, vad jag ska göra, ambitioner, uppdrag. Det tror jag att fler känner igen sig i. Och andra har förväntningar på oss. 

Det kan vara både som en börda och som en morot. Vi vill ju vara till lags, vara älskade, vara önskade. Leva upp till förväntningarna. 

Vi pressas av vad andra vill. Det innersta, vår övertygelse – får den en chans att komma till uttryck? Har jag tid, ork, mod att sitta ner och fundera på vad jag själv vill, 

vad som är min drivkraft och mitt uppdrag? Vågar jag överlåta mig – till Gud? Och kanske fundera på vad jag har för förväntningar på andra, 

på människorna runt omkring mig, på församlingen. Är de rimliga? Är de vad Gud kan tänkas vilja, eller är det mig det ska passa?

Kallelsen är först och främst till Gud, till relationen – och relationen till människorna, till församlingen. Vi hör ihop, alla är vi kallade in i denna relation. 

Vi är Kristi kropp. Låter flummigt och abstrakt. Vad innebär det? Kan vi vara Kristi kropp för varann, för världen? Att hjälpa varann med praktiska saker. 

Våga be om hjälp. Dela livet – glädje, sorg, det som blev bra, det som blev misslyckat, arbeta tillsammans – och att få äta tillsammans.

Anden kommer också till oss, hon viskar: Du är min älskade Dotter, du är min älskade Son. Dopet – ett tillfälle där Gud tydligt får säga det. 

Och det finns fler tillfällen – om vi bara lyssnar till rösten. Jag tror att Gud längtar efter att få säga att vi är älskade. 

Känn gärna på lite vatten, påminn dig om ditt eget dop – det du varit med om eller är på väg till.